När jag var ung (läs under 25), fattade jag aldrig riktigt uttrycket ”gilla läget”. Tror att det ligger i min personlighet att ha det läget förprogrammerat. Jag tycker inte själv att jag haft mer motgångar än andra och att motgångarna inte tagit så hårt utan att jag kunnat gå vidare med ett eller några axelryck. Det var innan 2016, ”the dark year”, året då till och med min ”gillalägetbägare” rann över. Två dödsfall av min närmsta familj inom 5 månader blev för mycket. En tidigare psykisk ohälsa med panikångest späddes på med en rejäl depression. Läkarna sa att den var djup men inte försäkringskassan… Iza, gillalägetexperten, jobbade på så gott det gick och nu är jag helt frisk (enligt försäkringskassan). Om man ska överleva sådana prövningar måste man ha strategier. Mina var 1) prata inte med mig före klockan 10:00, gick sådär bra när jag gick upp och jobbade heltid. 2) Var ute mycket och kör framförallt hoj!! Punkt två (plus min man) har varit min sista livlina ❤️ 

I söndags hände det otroliga, min högra axel hoppade ur led när jag sov!!!! Hur är det ens möjligt? Dessutom en ”bakåt luxation” högst ovanlig och det krävs stor kraft för att det ska ske. Jag gjorde det med min egna muskelstyrka 😳. Alla ni som skadat en axel vet vad det innebär, bara att lyfta armen är ett smärtsamt projekt. I och med detta äventyras även livlina nummer 2 🙁. 

Gilla läget!!?? F*n heller, jag vägrar, jag SKA köra /åka hoj, finns inte på kartan att jag kan hålla mig borta. Hade mina föräldrar levt, hade mamma skakat på huvudet och försökt tala om ur omöjligt och dumt det är, pappa skulle bara flinat och blinkat åt mig. Gud vad jag saknar honom av hela mitt ❤️😢. 

Dags att skapa en till strategi: 3) Göra fler egoistisks och roliga saker, samt vara med människor jag tycker om och som inte motarbetar mig, som inte tvingar in mig i ett hörn där jag måste gilla läget, för den bägaren är full sedan länge…