Nio och en halv månad har gått sedan min högra axel gick ur led när jag sov. Läkningen har gått långsamt och jag har tappat mycket muskelmassa. Experterna har röntgat, klämt, känt och lagt pannorna i djupa veck, men inte varit eniga. En tror inte att operation kommer att hjälpa, en annan tycker att operation är enda lösningen. Där har mina tankar pendlat och jag har kommit fram till att jag inte kan träna bort den smärtan som skadan orsakar. Det är svårt att jobba heltid när man vissa dagar inte kan använda högerarmen till varken att skriva eller borsta tänderna.

Efter att beslutat att det får bli operation, ligger jag nu här mitt i natten och har fjärilar i magen över mitt öde som väntar 😬. Efter att ha inlett den sedvanliga tvagningsritualen, som sig bör med descutan, är nu mina händer är så torra att mobilen inte känner av mitt tumavtryck. Det kliar på benen och mitt hår, som är drygt axellångt, har fått utseendet som hos de penntroll som var populära på 70/80-talet nån gång. Det hjälper inte att det är 7 minus ute heller och tidigare nämnda hår är inte bara stort, trassligt och fluffigt, det är statiskt också 🙄🤡. Jag har ytterligare en dusch till att utföra innan operationen klockan 7:00. Hoppas jag kan få en borste genom den torra risbuske som pryder min hjässa, annars är det nog risk att skatorna tar fel och flyttar in 😆.

Två timmar kvar innan klockan ringer, får väl se om det blir någon sömn, om inte förr så lär jag somna inför operation 😳😴.